Imorse var jag glad att jag fick stiga upp med livet i behåll. Natten tills idag(onsdag) är nog den värsta natten jag någonsin upplevt. Redan när jag gick och la mig igår kväll så visste jag att det skulle bli jobbigt. Det var ingen skillnad hur man än försökte hitta det perfekta läget när det gjorde ont hela tiden. När klockan var 01.30 och jag endast hade sovit ca. 30 minuter och vaknade av att jag trodde att någon skulle dra öronen och tungan av mig, samtidigt som varje andetag gjorde ont i halsen och det gick inte att svälja.Värken gjorde mig helt galen. Jag steg upp och tog en Panadol forte och hämtade en ny ispåse.
Att få ner den tabletten var en kamp i sig. Lade mig ner med ispåsen tryckt under hakan, försökte andas djupa andetag och tänkte att jag ger tabletten en halv timme att börja verka, har den inte gjort det då så blir det en Panacod oberoende om jag så ska spy resten av natten. Måste ha slumrat till för nästa gång jag vaknar är när klockan ringer 03.00 och det egentligen skulle ha varit dags för medicin. Stoppar iallafall i mig en Panadol 500mg till efter mycket smärta och tuppar troligen av efter det fram till klockan 06.00 Trycker in en Voltaren och min pencillintablett och får en ny ispåse. Sover vidare tills klockan är 09.30 när jag vaknar halvt illamående och konstaterar att det nog är dags att kliva upp och försöka få i sig lite mat. Det blir några skedar naturell jogurt.
Idag eller inatt var nog första gången som jag riktigt ångrade ingreppet. Man är tvungen att varje dag lura sig själv genom att tänka att imorgon blir det nog bättre.
Senare på eftermiddagen när sambon kom hem hade jag faktiskt kommit mig för att göra kvällsmat åt honom. Hitills har han snällt fått fixa det själv, för jag har inte orkat. Alltså ett stort framsteg trots allt. Det blev pulvermos med knackkorv till honom och kallt mos samt 1 st skalad och "hackad" knackkorv till mig. När jag ätit upp det beslöt jag mig för att åka hem till mamma o pappa en stund för att få se något annat än dessa väggar här hemma.
Nu hoppas vi då igen att det inte skall göra lika förbannat ont i natt. Hoppet är ju det sista som överger en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar