Dag 14

Halsen blir bara bättre och bättre. Imorgon får jag eventuellt ett samtal från läkare Nyman angående läkningen i halsen. Hoppas att han är av samma åsikt, att det nog blir bra det här till sist. Aldrig trodde jag att denna dagen skulle komma när jag skulle börja känna mig i så här bra skick igen. Att det skulle vara jobbigt visste jag ju, men att det skulle vara så här fruktansvärt jobbigt hade jag inte kunnat föreställa mig. När jag tänker tillbaka så känns allt som en dröm. Känns bra att ha allt nerskrivet på min blogg så att jag kan gå tillbaka och läsa när det behövs. Därför har jag också kämpat och skrivit varje dag, inte för att någon annan skulle behöva tycka synd om mig, för det har jag klarat så bra själv. Men att läsa nu efteråt om dessa dagar när man själv inte var riktigt med, när dagarna bara gick in i varandra känns bra.

Har hämtat ut svagare diabetestabletter idag för att börja om från början med den medicineringen. Var ju tvungen att hålla upp inför operationen och två dagar efter den. Dagarna som följde sedan var det ju omöjligt att få ner dem och så plötsligt hade alldeles för många dagar gått sedan jag tog dem sist. Jag började så sakta med en 1g tablett i torsdags, och likaså på fredagen, ökade sedan till att ta en 1g tablett både på morgonen och kvällen på lördagen, och det var då illamåendet tog över. Kroppen var inte van med dem efter uppehållet, och nu är det bara att börja om från början med en 500mg tablett per dag första veckan.

Skall ännu käka lite värkmedicin till natten och även dagtid för att inte kroppen skall få en chock när den plötsligt inte alls får Burana längre. Men det börjar vara längre mellan intagen.

Dag 13

Har idag en riktigt bra dag bakom mig. Har kunnat äta smörgåsar och en hemmagjord hamburgare. Inte illa för att ha varit mat och aptitlös i 12 dagar. Har även börjat dricka en massa vatten. Tankar väl i reserverna nu igen efter att de har sinat den senaste tiden. Visst gör det fortfarande ont att svälja, men det avtar mer ochmer för varje dag. Värkmedicin går jag fortfarande på med 4 timmars mellanrum, och det är väl också en av orsakerna till att det känns som det gör. Men framsteg är bra för humöret.

Drog till och med iväg till Nykarleby en sväng idag för att diskutera lite med dem vid Folkhögsskolan angående mina studier. Det blev väl nog alldeles för mycket info för min lilla hjärna i det här skicket. Vissa saker kommer säkert att gå som på räls, medans det finns saker som eventuellt blir jobbigare. Att ordna evenemang för barn och deras föräldrar passar mig ganska bra. Men att hitta mig på en dagklubb som ledare för en andakt =), ja där kan det nog bli lite värre. Är inte riktigt min grej alltså. Inte alls om jag skall vara ärlig. Har ju ingenting att hämta inom det området. Men vad gör man inte för ett papper.

Dag 12

Nu har det äntligen hänt. Det håller på att hända något positivt med min hals. Visst, den är sjuk nattetid när man skall försöka få ner någon värktablett, och även under mer eller mindre hela första timmen man är uppe på morgonen. Men sedan börjar det gå bättre och bättre. Idag har jag ätit korvpytt i panna med ägg, och det var det godaste jag har ätit på väldigt länge. Det tog ungefär en halv timme att få i sig, men absolut värt besväret. Det går också bättre att dricka vatten idag, visst gör det ont varje gång man skall svälja, och såren är långt ifrån läkta, men det börjar kännas bättre.

Har börjat trappa ner medicinerna så smått också för att inte magen skall må så dåligt. Och halsen blir inte så sjuk längre att man sitter och räknar minutrarna fram till nästa dos. Ispåsen och jag har tagit ut skilsmässa, och jag känner för första gången på länge att detta kommer att reda upp sig. Jag kommer så smått tillbaka till livet. Nu får jag ännu vara hem denna vecka och riktigt läka ordentligt och försöka få tillbaka ett någorlunda bra immunförsvar. Har hört att folk lär skall ha en massa förkylningar på gång, och någon vidare hals för hostattacker har jag ju inte ännu. Sedan blir det väl tillbaka till jobbet en vecka innan första studieveckan tar vid.

Dag 11

Små, små förbättringar sker, men inte är det alls behagligt att svälja ännu inte. Värst är det att svälja nattetid när medicinen skall tas.Var hemma hos mamma och pappa ikväll och käkade salt kött. Flera skivor slank faktiskt ner och lite ost till. Det var jättegott. Magen börjar nog säga ifrån så småningom och jag har under dagen mått lite illa från och till. Skall försöka börja minska av på värkmedicinen och kämpa i mig lite mera mat.

Senare under kvällen var vi på kalas hos farmor som har fyllt år. Alla andra åt smörgåstårta och gräddtårta, men jag höll mig till min blåbärssoppa dock. God även den. Nu blir det en film och sedan sovdags med förhoppning om en strålande morgondag.

Dag 10

Ja, vad skall man säga. Kom riktigt nyss från jouren efter att ha suttit 3 timmar i en säng och väntat och väntat och väntat lite till. Till sist kom en finsk ung kille(förmodligen läkaren) och kollade mig i halsen. Svenskakunskaperna hade han inte högt vitsord i, och jag vägrade prata finska. Efter 10 dagar utan egentlig mat håller jag mig till svenskan, högsvenska på sin höjd. Ingen infektion i såren kunde man konstatera efter ett blodprov, men läkaren tyckte att såren läkte väldigt långsamt. Speciellt på ena sidan. Där var ju då orsaken till att jag fortfarande är alldeles svälld i halsen och knappt vill svälja. Det gör så ont. Kör fortfarande med full dos värkmedicin men det hjälper inte när man skall svälja.

Läkaren skulle meddela åt kirurgen som opererade bort mina mandlar så att han skulle få ta sig en titt på såren nästa vecka. Det blir säkert bäst så i och med att han vet hur det skall se ut. Hoppas innerligt att det blir redan under måndagen. Idag har det blivit 2dl blåbärssoppa, nudlar och två små smörgåsar. Bara att kämpa vidare över helgen alltså.

Känner snart inte igen mig själv längre när jag tittar mig i spegeln. Alla kläder hänger eller sitter väldigt löst. När jag kollar med vågen så har jag aldrig de senaste 15 åren vägt så lite som jag gör nu. Visst det är väl ett I-landsproblem att man tycker att man går ner för mycket i vikt, och jag är ju inte undernärd på något sätt, men man hinner liksom inte riktigt med själv bara. Bara halsen blir bra, OM den blir bra, skall jag nog ta igen ett par kilo åtminstone.

Dag 9

Och helvetet (med stora bokstäver)kvarstår. Igår på kvällen när vi skulle gå och lägga oss var jag så trött och urled på allt + att värken var den värsta jag upplevt i mitt 30 åriga liv. Värken jag känt tidigare var ingenting jämfört med detta. Stod med en skål naturell jogurt (ca 3 msk) och grät i köket. Fick i mig 1 tsk av jogurten och beslutade mig därefter att oberoende om jag så skulle spy resten av natten eller inte så var det nog dags att pröva en Panacod brustablett. Vågade inte ta 2 som jag egentligen skulle få ta, utan satsade på en och med gråten i halsen fick jag i mig 1 dl vatten och den upplösta tabletten.

Tabletten gjorde nog sitt och efter en halvtimme blev jag alldeles varm i kroppen och yr i huvudet. Somnade sedan gott och sov tills det var dags för nästa tablett kl.03.00. Vågade bara ta en Panadol då för att inte illamåendet skulle segra. Det gjorde lagom ont ändå. Sov vidare till 05.30 och smällde in mera medicin. Värken var ihållande och att svälja var lika som att sätta en eldslåga i halsen. Olidligt!

När klockan var 08.00 ringde jag på nytt till öronpolikliniken och fick framkraxat att det fortfarande bara börjar värka mer och mer. Jag äter ju trots allt redan en pencilinkur för att inte få någon infektion i såren. Blev upplyst om att det är nu, dag 7-10 som sårskorporna börjar falla bort och att det då kan göra sådär fruktansvärt ont. Skippade från och med nu Voltarentabletterna och fick istället tipset att prova Panadol 1 g och Burana 800 mg om vartannat var fjärde timme. Så nu kör vi med det.

Nu är klockan snart 21.00 och idag har det inte blivit någon vidare mat alls. Enbart vatten och några teskedar potatismos. Det viktigaste var att jag skulle få i mig medicinen och vätska sa de vid öronpoli. Blir väl att försöka med lite blåbärssoppa ännu idag, men värken gör nog att det kan bli svårt. Det som är jobbigast nu är nog att smärtan känns så brännande och att tungan dit långt bak i munnen blir så fruktansvärt sjuk när man försöker äta eller dricka för den delen. Till natten tror jag nog att det blir en Panacod även ikväll.

När allt detta är över skall jag aldrig mer klaga över att behöva göra mat. Från och med nu skall vi varje fredagskväll börja unna oss en riktigt god middag som avslutning på arbetsveckan. Man blir ju totalt galen av alla dessa matlagningsprogram när man själv sitter med ett glas vatten. Huvudet och kroppen ropar efter MAT!

Dag 8

Imorse var jag glad att jag fick stiga upp med livet i behåll. Natten tills idag(onsdag) är nog den värsta natten jag någonsin upplevt. Redan när jag gick och la mig igår kväll så visste jag att det skulle bli jobbigt. Det var ingen skillnad hur man än försökte hitta det perfekta läget när det gjorde ont hela tiden. När klockan var 01.30 och jag endast hade sovit ca. 30 minuter och vaknade av att jag trodde att någon skulle dra öronen och tungan av mig, samtidigt som varje andetag gjorde ont i halsen och det gick inte att svälja.Värken gjorde mig helt galen. Jag steg upp och tog en Panadol forte och hämtade en ny ispåse.
Att få ner den tabletten var en kamp i sig. Lade mig ner med ispåsen tryckt under hakan, försökte andas djupa andetag och tänkte att jag ger tabletten en halv timme att börja verka, har den inte gjort det då så blir det en Panacod oberoende om jag så ska spy resten av natten. Måste ha slumrat till för nästa gång jag vaknar är när klockan ringer 03.00 och det egentligen skulle ha varit dags för medicin. Stoppar iallafall i mig en Panadol 500mg till efter mycket smärta och tuppar troligen av efter det fram till klockan 06.00 Trycker in en Voltaren och min pencillintablett och får en ny ispåse. Sover vidare tills klockan är 09.30 när jag vaknar halvt illamående och konstaterar att det nog är dags att kliva upp och försöka få i sig lite mat. Det blir några skedar naturell jogurt.
Idag eller inatt var nog första gången som jag riktigt ångrade ingreppet. Man är tvungen att varje dag lura sig själv genom att tänka att imorgon blir det nog bättre.

Senare på eftermiddagen när sambon kom hem hade jag faktiskt kommit mig för att göra kvällsmat åt honom. Hitills har han snällt fått fixa det själv, för jag har inte orkat. Alltså ett stort framsteg trots allt. Det blev pulvermos med knackkorv till honom och kallt mos samt 1 st skalad och "hackad" knackkorv till mig. När jag ätit upp det beslöt jag mig för att åka hem till mamma o pappa en stund för att få se något annat än dessa väggar här hemma.
Nu hoppas vi då igen att det inte skall göra lika förbannat ont i natt. Hoppet är ju det sista som överger en.