Livet rullar på som vanligt här i huset. Kollade just på en dokumentär om en engelsk kvinna som under en månads tid skulle bo hos en "indian"familj någonstans ute i denna stora värld. En lerhydda med 3 rum där sammanlagt 8 personer skulle bo och leva tillsammans. Familjen hade en s.k lastbil som inte ens bilskroten skulle ta emot här. Den stannade regelbundet och de flesta plåtarna på bilen hade rostat bort. Familjen ansågs vara rätt så rika i jämförelse med de andra i byn. Ändå hade de inte mat på bordet varje dag. Staten gav dem ett litet bidrag ibland ( ca. 30€ i månaden ). Bidraget gavs åt kvinnorna eftersom staten var rädd att männen skulle köpa öl och brännvin för bidraget. Vatten hämtades med en skottkärra och en 40 liters plåthink varje dag. Mediciner var det inte tal om. Den gamla damen och engelskan gick i 6 timmar för att nå fram till växterna som fanns nere i en djup ravin. De plockade med sig några träkäppar och blad som skulle bota rädsla som ett av grannbyns flickor led av. Hemvägen tog närmare 8 timmar och de tvingades övernatta i en grotta.
TÄNK om vi en enda dag skulle leva på det här sättet. Varför måste allt kretsa kring pengar och saker. Högre löner fast vi redan får mera än vi egentligen behöver, nya bilar, resor hit och dit, leksaker i mängd och massor. Nog har vi det bra fast vi allt emellan bara gnäller. Vi borde skämmas!
Nu tar vi en ny vecka och nya utmaningar. Snart har man en veckas ledigt att se fram emot. Ordet semester tror jag inte fanns i indianernas ordlista annars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar