Del 2

Japp, då har man justerat den kotan då. Det gjorde ont, fast inte så ont att man inte klarade av det. Det är ju förstås olika på en och vars smärtgränser, men ändå. Sådär efteråt är det svårt att beskriva hur det känns, man hittar liksom inte ord på känslan och känslorna. Men en sak är säker och det är att det faktiskt sker någonting i kroppen när denna kota blir rätt placerad, vilken min alltså inte var, men nu är. Det sticker i armar och ben och på olika ställen på kroppen. Det småvärker lite här och där beroende på hur du sitter eller står. Och det känns som om huvudet skulle befinna sig i en bubbla blandad med en svag yrsel.

Vissa tror på en sak, andra på något annat. Jag tror ju inte som alla andra så detta är definitivt något för mig. Det låter ju så självklart, att är den översta kotan fel i kroppen så måste ju resten av kroppen kompensera för detta lilla snedsteg.

Jag ser med spänning fram emot de kommande veckorna och att få följa med vad det är som händer med min kropp och mina kotor, värken och mycket annat. Ifall jag har varit snedvriden i 30 år nu, så är det väl dags att börja vrida tillbaka.

Pirr i magen!!!

Idag skall jag nämligen göra något som jag aldrig tidigare gjort, och aldrig någonsin mer kommer att göra. Jag skall åka och kolla om min atlaskota ligger där den ska eller om den är på fel ställe. Ifall den ligger felvriden blir det till att justera den och hoppas att alla krämpor och all värk försvinner. Senast i fredags och  lördags hade jag sådan fruktansvärd värk i nacken och huvudet så jag gick som en zombie hela dagarna. Varje liten rörelse kändes som hundra knivar i skallen och det finns ingen medicin som hjälper mot detta som återkommer med några veckors intervaller. Har ju besökt naprapater och massörer, men inget hjälper. Nu blir det att testa detta som väldigt många har blivit hjälpt av. Lär ska kännas ordentligt när den där kotan skall sättas på plats,men hellre det än värk här och där hela tiden. Hoppas, hoppas, hoppas!!!

En viktig dag!

Idag känner jag att jag har gjort något som för mig kändes rätt och viktigt. Jag har kommit så långt i livet så jag värderar min egen hälsa väldigt högt. När inga mediciner mera hjälper så är man tvungen att ta vissa beslut för att utesluta en del möjliga orsaker. Såhär i efterhand känner jag mig nöjd och lättad. Inväntar resultat!

Avslutade dagen med ett 90 minuters pilatespass, och DÄR hänger jag som sagt med!

En dag jobb kvar och sedan blir det 1 vecka semester med destination soffan + skidVM.

Noll koll!

Det är vad jag har över mina armar och ben. Sista stället jag någonsin kommer att sätta min fot på är ett gym. Efter kvällens gymnastik slopades alla, och då menar jag ALLA tankar på att eventuellt prova på något pass på något av stadens gym. Taktförmågan, kordinationen för att inte glömma balansen är i det närmaste obefintlig på mig. Att röra armar och ben samtidigt kommer inte på fråga. De enda musklerna som tränas på mig vid sådana tillfällen är skrattmusklerna. Och nu ska ni inte tro att jag varit på ett invecklat gymnastikpass ikväll, nejdå, jag har varit på nack och rygggymnastik där medelåldern ligger runt 55. Kan riktigt se gudarna framför mig vrålflabba när jag skulle befinna mig på ett zumbapass Tacka vet jag pilates, där går det lungt till med långsamma rörelser och en vänlig kvinna som säger till när man skall andas in och ut. Mera sånt!

Nya djur har flyttat in!

Jag har blivit beroende, och inte av vad som helst utan av virkning. Och då menar jag ju förstås att virka små amigurumisar då. Har ju hört att det är beroendeframkallande, men trodde inte riktigt att det var så här pass farligt. Hur som helst har det nu flyttat in två stycken nya figurer i huset. Mönstrena kommer från Mia Bengtssons andra bok och från adressen www.garngalning.blogspot.com . Tack!

Försenade vändagshälsningar kunde den här söta haren ha kommit med.

Den gröna krabaten har fått en ny brun kompis. Kanske det är hans fru?

Lite tankar!

Livet rullar på som vanligt här i huset. Kollade just på en dokumentär om en engelsk kvinna som under en månads tid skulle bo hos en "indian"familj någonstans ute i denna stora värld. En lerhydda med 3 rum där sammanlagt 8 personer skulle bo och leva tillsammans. Familjen hade en s.k lastbil som inte ens bilskroten skulle ta emot här. Den stannade regelbundet och de flesta plåtarna på bilen hade rostat bort. Familjen ansågs vara rätt så rika i jämförelse med de andra i byn. Ändå hade de inte mat på bordet varje dag. Staten gav dem ett litet bidrag ibland ( ca. 30€ i månaden ). Bidraget gavs åt kvinnorna eftersom staten var rädd att männen skulle köpa öl och brännvin för bidraget. Vatten hämtades med en skottkärra och en 40 liters plåthink varje dag. Mediciner var det inte tal om. Den gamla damen och engelskan gick i 6 timmar för att nå fram till växterna som fanns nere i en djup ravin. De plockade med sig några träkäppar och blad som skulle bota rädsla som ett av grannbyns flickor led av. Hemvägen tog närmare 8 timmar och de tvingades övernatta i en grotta.

TÄNK om vi en enda dag skulle leva på det här sättet. Varför måste allt kretsa kring pengar och saker. Högre löner fast vi redan får mera än vi egentligen behöver, nya bilar, resor hit och dit, leksaker i mängd och massor. Nog har vi det bra fast vi allt emellan bara gnäller. Vi borde skämmas!

Nu tar vi en ny vecka och nya utmaningar. Snart har man en veckas ledigt att se fram emot. Ordet semester tror jag inte fanns i indianernas ordlista annars.

Ett Kakmonster!

Jag är ett kakmonster, men nu har jag fått en kompis. Ett lila, lurvigt kakmonster har idag fötts här i huset. Nu blir det till att dela med sig av godsakerna. Annars kanske kakmonstret blir enbart ett monster......

Mönstret på mitt lila kakmonster är hämtat från adressen: www.crochetra.se/2008/09/gr-ett-eget-kakmonster.html ifall ni undrade.

Annars var det ju vändagen igår, och dagen till ära så bjöd jag mina nära och kära ( familjen ) på tidiga fastlagsbullar med hjärtan på. Väldigt goda var de och åtgången var stor.

Fortsatt trevlig vecka!