Nu återvänder jag tillbaka till verkligheten!

Exakt, nu har jag börjat leva igen. Sambon blev så glad när han kom hem idag och kylskåpet var fyllt till bredden igen, utan att han var tvungen att åka och handla. Dessutom har jag ikväll återupptagit min pilates. Käkar någon enstaka värktablett ännu, och svalget känns som att någon har varit där och kraffsat. Det gör lite ont att svälja, men det klarar jag av.

Imorgon lovar de varmt och jättefint väder ute. Det passar nog bra att avsluta den här hemska men nödvändiga perioden i mitt liv med en sådan dag.

Dag 15

Tror att jag håller på att bli en hamster. När jag äter så samlas det ju mat i mina före detta tonsiller, numera kraterliknande hål. Dessutom far det upp någonstans bak i svalget, och för att få bort det därifrån måste man låta som en katt som har problem med hårbollar i halsen. Jättemysigt! Men det spelar liksom ingen roll så länge halsen blir bättre och värkpillren färre. Ont att svälja tror jag man får vänja sig vid de närmaste veckorna, för det verkar finnas kvar en ganska lång tid efter. Kollade i halsen idag, och nog läker man ändå relativt snabbt. Inte allt har läkt, men det mesta börjar vara okej. För så är det nu den femtonde dagen. Kom att tänka på de stackare som hamnade på operationsbordet idag. Det är nog bäst att de inte vet om vad de har framför sig.

Nåja, imorgon är det näst sista dagen jag är sjukskriven. Borde sjukledigheten vara kortare än dessa två och en halv veckor? Nej, absolut inte. Man behöver nödvändigtvis alla dagar man kan få att återhämta sig och lära sig att äta på nytt. Inte kommer man ändå att vara helt återställd när man börjar jobba på nytt, men någongång skall man ju börja. Får ta det försiktigt och lugnt så skall det nog gå bra.

Men nu är vi ju inte där ännu. Två lediga dagar kvar och sedan kommer helgen som en extra bonus.

Dag 14

Halsen blir bara bättre och bättre. Imorgon får jag eventuellt ett samtal från läkare Nyman angående läkningen i halsen. Hoppas att han är av samma åsikt, att det nog blir bra det här till sist. Aldrig trodde jag att denna dagen skulle komma när jag skulle börja känna mig i så här bra skick igen. Att det skulle vara jobbigt visste jag ju, men att det skulle vara så här fruktansvärt jobbigt hade jag inte kunnat föreställa mig. När jag tänker tillbaka så känns allt som en dröm. Känns bra att ha allt nerskrivet på min blogg så att jag kan gå tillbaka och läsa när det behövs. Därför har jag också kämpat och skrivit varje dag, inte för att någon annan skulle behöva tycka synd om mig, för det har jag klarat så bra själv. Men att läsa nu efteråt om dessa dagar när man själv inte var riktigt med, när dagarna bara gick in i varandra känns bra.

Har hämtat ut svagare diabetestabletter idag för att börja om från början med den medicineringen. Var ju tvungen att hålla upp inför operationen och två dagar efter den. Dagarna som följde sedan var det ju omöjligt att få ner dem och så plötsligt hade alldeles för många dagar gått sedan jag tog dem sist. Jag började så sakta med en 1g tablett i torsdags, och likaså på fredagen, ökade sedan till att ta en 1g tablett både på morgonen och kvällen på lördagen, och det var då illamåendet tog över. Kroppen var inte van med dem efter uppehållet, och nu är det bara att börja om från början med en 500mg tablett per dag första veckan.

Skall ännu käka lite värkmedicin till natten och även dagtid för att inte kroppen skall få en chock när den plötsligt inte alls får Burana längre. Men det börjar vara längre mellan intagen.

Dag 13

Har idag en riktigt bra dag bakom mig. Har kunnat äta smörgåsar och en hemmagjord hamburgare. Inte illa för att ha varit mat och aptitlös i 12 dagar. Har även börjat dricka en massa vatten. Tankar väl i reserverna nu igen efter att de har sinat den senaste tiden. Visst gör det fortfarande ont att svälja, men det avtar mer ochmer för varje dag. Värkmedicin går jag fortfarande på med 4 timmars mellanrum, och det är väl också en av orsakerna till att det känns som det gör. Men framsteg är bra för humöret.

Drog till och med iväg till Nykarleby en sväng idag för att diskutera lite med dem vid Folkhögsskolan angående mina studier. Det blev väl nog alldeles för mycket info för min lilla hjärna i det här skicket. Vissa saker kommer säkert att gå som på räls, medans det finns saker som eventuellt blir jobbigare. Att ordna evenemang för barn och deras föräldrar passar mig ganska bra. Men att hitta mig på en dagklubb som ledare för en andakt =), ja där kan det nog bli lite värre. Är inte riktigt min grej alltså. Inte alls om jag skall vara ärlig. Har ju ingenting att hämta inom det området. Men vad gör man inte för ett papper.

Dag 12

Nu har det äntligen hänt. Det håller på att hända något positivt med min hals. Visst, den är sjuk nattetid när man skall försöka få ner någon värktablett, och även under mer eller mindre hela första timmen man är uppe på morgonen. Men sedan börjar det gå bättre och bättre. Idag har jag ätit korvpytt i panna med ägg, och det var det godaste jag har ätit på väldigt länge. Det tog ungefär en halv timme att få i sig, men absolut värt besväret. Det går också bättre att dricka vatten idag, visst gör det ont varje gång man skall svälja, och såren är långt ifrån läkta, men det börjar kännas bättre.

Har börjat trappa ner medicinerna så smått också för att inte magen skall må så dåligt. Och halsen blir inte så sjuk längre att man sitter och räknar minutrarna fram till nästa dos. Ispåsen och jag har tagit ut skilsmässa, och jag känner för första gången på länge att detta kommer att reda upp sig. Jag kommer så smått tillbaka till livet. Nu får jag ännu vara hem denna vecka och riktigt läka ordentligt och försöka få tillbaka ett någorlunda bra immunförsvar. Har hört att folk lär skall ha en massa förkylningar på gång, och någon vidare hals för hostattacker har jag ju inte ännu. Sedan blir det väl tillbaka till jobbet en vecka innan första studieveckan tar vid.

Dag 11

Små, små förbättringar sker, men inte är det alls behagligt att svälja ännu inte. Värst är det att svälja nattetid när medicinen skall tas.Var hemma hos mamma och pappa ikväll och käkade salt kött. Flera skivor slank faktiskt ner och lite ost till. Det var jättegott. Magen börjar nog säga ifrån så småningom och jag har under dagen mått lite illa från och till. Skall försöka börja minska av på värkmedicinen och kämpa i mig lite mera mat.

Senare under kvällen var vi på kalas hos farmor som har fyllt år. Alla andra åt smörgåstårta och gräddtårta, men jag höll mig till min blåbärssoppa dock. God även den. Nu blir det en film och sedan sovdags med förhoppning om en strålande morgondag.

Dag 10

Ja, vad skall man säga. Kom riktigt nyss från jouren efter att ha suttit 3 timmar i en säng och väntat och väntat och väntat lite till. Till sist kom en finsk ung kille(förmodligen läkaren) och kollade mig i halsen. Svenskakunskaperna hade han inte högt vitsord i, och jag vägrade prata finska. Efter 10 dagar utan egentlig mat håller jag mig till svenskan, högsvenska på sin höjd. Ingen infektion i såren kunde man konstatera efter ett blodprov, men läkaren tyckte att såren läkte väldigt långsamt. Speciellt på ena sidan. Där var ju då orsaken till att jag fortfarande är alldeles svälld i halsen och knappt vill svälja. Det gör så ont. Kör fortfarande med full dos värkmedicin men det hjälper inte när man skall svälja.

Läkaren skulle meddela åt kirurgen som opererade bort mina mandlar så att han skulle få ta sig en titt på såren nästa vecka. Det blir säkert bäst så i och med att han vet hur det skall se ut. Hoppas innerligt att det blir redan under måndagen. Idag har det blivit 2dl blåbärssoppa, nudlar och två små smörgåsar. Bara att kämpa vidare över helgen alltså.

Känner snart inte igen mig själv längre när jag tittar mig i spegeln. Alla kläder hänger eller sitter väldigt löst. När jag kollar med vågen så har jag aldrig de senaste 15 åren vägt så lite som jag gör nu. Visst det är väl ett I-landsproblem att man tycker att man går ner för mycket i vikt, och jag är ju inte undernärd på något sätt, men man hinner liksom inte riktigt med själv bara. Bara halsen blir bra, OM den blir bra, skall jag nog ta igen ett par kilo åtminstone.

Dag 9

Och helvetet (med stora bokstäver)kvarstår. Igår på kvällen när vi skulle gå och lägga oss var jag så trött och urled på allt + att värken var den värsta jag upplevt i mitt 30 åriga liv. Värken jag känt tidigare var ingenting jämfört med detta. Stod med en skål naturell jogurt (ca 3 msk) och grät i köket. Fick i mig 1 tsk av jogurten och beslutade mig därefter att oberoende om jag så skulle spy resten av natten eller inte så var det nog dags att pröva en Panacod brustablett. Vågade inte ta 2 som jag egentligen skulle få ta, utan satsade på en och med gråten i halsen fick jag i mig 1 dl vatten och den upplösta tabletten.

Tabletten gjorde nog sitt och efter en halvtimme blev jag alldeles varm i kroppen och yr i huvudet. Somnade sedan gott och sov tills det var dags för nästa tablett kl.03.00. Vågade bara ta en Panadol då för att inte illamåendet skulle segra. Det gjorde lagom ont ändå. Sov vidare till 05.30 och smällde in mera medicin. Värken var ihållande och att svälja var lika som att sätta en eldslåga i halsen. Olidligt!

När klockan var 08.00 ringde jag på nytt till öronpolikliniken och fick framkraxat att det fortfarande bara börjar värka mer och mer. Jag äter ju trots allt redan en pencilinkur för att inte få någon infektion i såren. Blev upplyst om att det är nu, dag 7-10 som sårskorporna börjar falla bort och att det då kan göra sådär fruktansvärt ont. Skippade från och med nu Voltarentabletterna och fick istället tipset att prova Panadol 1 g och Burana 800 mg om vartannat var fjärde timme. Så nu kör vi med det.

Nu är klockan snart 21.00 och idag har det inte blivit någon vidare mat alls. Enbart vatten och några teskedar potatismos. Det viktigaste var att jag skulle få i mig medicinen och vätska sa de vid öronpoli. Blir väl att försöka med lite blåbärssoppa ännu idag, men värken gör nog att det kan bli svårt. Det som är jobbigast nu är nog att smärtan känns så brännande och att tungan dit långt bak i munnen blir så fruktansvärt sjuk när man försöker äta eller dricka för den delen. Till natten tror jag nog att det blir en Panacod även ikväll.

När allt detta är över skall jag aldrig mer klaga över att behöva göra mat. Från och med nu skall vi varje fredagskväll börja unna oss en riktigt god middag som avslutning på arbetsveckan. Man blir ju totalt galen av alla dessa matlagningsprogram när man själv sitter med ett glas vatten. Huvudet och kroppen ropar efter MAT!

Dag 8

Imorse var jag glad att jag fick stiga upp med livet i behåll. Natten tills idag(onsdag) är nog den värsta natten jag någonsin upplevt. Redan när jag gick och la mig igår kväll så visste jag att det skulle bli jobbigt. Det var ingen skillnad hur man än försökte hitta det perfekta läget när det gjorde ont hela tiden. När klockan var 01.30 och jag endast hade sovit ca. 30 minuter och vaknade av att jag trodde att någon skulle dra öronen och tungan av mig, samtidigt som varje andetag gjorde ont i halsen och det gick inte att svälja.Värken gjorde mig helt galen. Jag steg upp och tog en Panadol forte och hämtade en ny ispåse.
Att få ner den tabletten var en kamp i sig. Lade mig ner med ispåsen tryckt under hakan, försökte andas djupa andetag och tänkte att jag ger tabletten en halv timme att börja verka, har den inte gjort det då så blir det en Panacod oberoende om jag så ska spy resten av natten. Måste ha slumrat till för nästa gång jag vaknar är när klockan ringer 03.00 och det egentligen skulle ha varit dags för medicin. Stoppar iallafall i mig en Panadol 500mg till efter mycket smärta och tuppar troligen av efter det fram till klockan 06.00 Trycker in en Voltaren och min pencillintablett och får en ny ispåse. Sover vidare tills klockan är 09.30 när jag vaknar halvt illamående och konstaterar att det nog är dags att kliva upp och försöka få i sig lite mat. Det blir några skedar naturell jogurt.
Idag eller inatt var nog första gången som jag riktigt ångrade ingreppet. Man är tvungen att varje dag lura sig själv genom att tänka att imorgon blir det nog bättre.

Senare på eftermiddagen när sambon kom hem hade jag faktiskt kommit mig för att göra kvällsmat åt honom. Hitills har han snällt fått fixa det själv, för jag har inte orkat. Alltså ett stort framsteg trots allt. Det blev pulvermos med knackkorv till honom och kallt mos samt 1 st skalad och "hackad" knackkorv till mig. När jag ätit upp det beslöt jag mig för att åka hem till mamma o pappa en stund för att få se något annat än dessa väggar här hemma.
Nu hoppas vi då igen att det inte skall göra lika förbannat ont i natt. Hoppet är ju det sista som överger en.

Dag 7

Igår trodde jag att det skulle svänga till det bättre, men inte var vi riktigt där ännu. Den här dagen har bestått av en evig värk i tungan och ut mot öronen. Eller det känns kanske mera som att det finns för lite hud, vilket det ju i och för sig finns efter ingreppet. Det liksom drar i hela ansiktet, och det gör rysligt ont. Knapert med mat har det blivit också. Dessutom dåligt med sömn natten tills idag eftersom det fanns något i halsen som gjorde att man måste svälja hela tiden.

Inte nog med det så har de hållit på med nån jävla grävmaskin utanför vårt idag igen. Det är nu tredje gången de gräver sönder den här sidan av vägen i sommar. Måste helt enkelt vara ett gäng män som planerat detta, eftersom det garanterat skulle ha gått att göra mer då man för en gångs skull hade grävt sönder den första gången ifall en kvinna varit med och planerat=)

När de packade ihop och drog för dan så anlände de som skulle borra bergsvärme åt de blivande grannarna. Någon enstaka meter från vårt hade de beslutat sig för att borra  2 st hål. Och denna procedur går ju inte helt ljudlöst till den heller. Kl.22.00 skulle de sluta för dan, och jag är ganska säker på att jag vaknar imorgonbitti av att sängen håller på att hoppa ur sovrummet. Är man född med otur så är man. Dessutom skulle grävarn återkomma imorgon. Av 365 dagar på ett år så måste allt detta ske exakt då jag är som sämst till humörs och sämst i skick. Kanske man skulle ta en extra dos medicin till natten och hoppas att man vaknar först imorgon när alla åkt hem.

Nu blir det strax mera medicin och en önskan om en bättre natt.

Dag 6

Efter en till jobbig natt med värk som strålar ut mot öronen och halva huvudet så man skulle kunna sitta och stortjuta för sig själv med ispåsen i högsta hugg så känns det faktiskt aningen, med betoning på aningen, bättre nu på eftermiddagen. Har slevat in lite barnmatspure och jordgubbssoppa. Men nog skulle det smaka med lite riktig mat. Ibland blir man bara så hungrig att man skulle kunna äta vad som helst. Men det går ganska fort om då man inser att det krävs att man måste tugga och svälja också. Det känns lite mindre svullet, och det går att svälja lite bättre utan att det gör så förskräckligt ont. Eller, man sitter inte och samlar på sig saliven lika länge innan man tar mod till sig och sväljer. Att rapa eller hicka gör fruktansvärt ont i öronen, så sådant undviker man ju så klart. Knaprar fortfarande lika mycket medicin, och det tror jag inte att jag kommer att sluta med ännu på ett tag. Upp till 2 veckor sa de på sjukhuset att brukar vara normalt. Sen får man börja trappa ner.

Annars går dagarna åt till att sova, ligga i soffan under filten och läsa, se på film, sitta vid datorn, kämpa i sig mat och komma ihåg alla tabletterna. Telefonen meddelar när det är dags för nästa dos=)

Nu på kvällskvisten har jag varit riktigt pigg. Mamma, pappa och Skrållan har varit och hälsat på, och ute i garaget har sambon och svärfar satt upp en mellanvägg. Det bästa var nog att jag kunde äta en smörgås (utan kanter), med smör och gurka (utan skal). Och det var det godaste jag ätit på länge.

Har kikat lite i halsen och kunde konstatera att det småblöder lite ibland, men inget våldsamt. Även det är väl ett tecken på att det börjar läka så småningom. Men ispåsen och jag gör inte slut ännu på ett tag.

Dag 5

Natten var ett ända helvete med slem i halsen som ibland kändes som att det skulle kväva en. Medicinering både klockan 01.00 och 05.00. När klockan var 09.00 vaknade jag av att det värkte i halsen och båda öronen och det slet och drog i damen. Sambon gick ner och hämtade en ispåse och jag passade på att smälla in lite tabletter. Somnade om och sov till 12.00. En timme kvar till nästa dos.
Tänk att ens liv kan vara så styrt av när man får trycka in flera tabletter. Nu känns det lite surt att jag inte klarade av att ta Panacoden och därför inte svävar på några rosa moln. Det skulle nog vara räddningen såna här dagar. Försökte mig på att vara ute en stund idag för att få lite frisk luft och insupa lite D vitaminer från solen. Det var skönt, men nog blir man svag i kroppen av att inte kunna äta eller dricka.

Nu är klockan snart 18.30 och efter att ha fått pillat i sig lite fil och en glass sitter man nu framför datorn och sväljer högst 1 gång var tionde minut. Försökte även med en brödbit idag med lite smör på, och det gick väl sådär. Vet att smärtorna jag har nu betyder att såren håller på att dra ihop sig, det kommer att bli bättre, men det är ju inte alltid det hjälper att tänka så. Blir nog att ta en stund i soffan med Camilla Läckberg nu igen. Avtar inte smärtan till natten blir det nog att knapra i sig lite starkare preparat.

Dag 4

Vaknade 04.00 av att det värkte i halsen. En timme tills det var dags för mera medicin. Försökte somna om och lyckades väl ungefär en halv timme. Sedan var det bara att stiga upp och söka efter tabletterna. Passade på att smälla in en burk med fil eftersom det ju ändå gjorde så ont att svälja och tog mina tabletter. Gick upp och lade mig på nytt med ispåsen runt nacken. Somnade och sov till klockan 9 när det var dags för mera medicin. Sov sedan till 11.00 och intog en våldsam frukost bestående av 2 små brödbitar utan kanter och en halv barnmatsburk.
Nu är klockan 13.00 och jag har smällt in nya tabletter efter en lång väntan. Har lite potatismos på avsvalning så snart blir det lunch.

Resten av dagen gick förvånansvärt bra. Det gick att svälja och prata någotsånär, men när klockan närmade sig 20.00 och det var en timme kvar till medicineringen så skar det i halsen något fruktansvärt. Efter sista kvällstabletten och lite Fångarna på fortet var det bara att slänga sig i sängen och hoppas på att ett mirakel skulle inträffa under natten. Det gjorde det ju i och för sig inte.

Dag 3

Har ätit tabletter i olika omvarv i natt, och sedan illamåendet avtagit så blev det en ganska god natts sömn iallafall. När jag vaknade i morse kändes halsen nästan oroväckande bra, men efter att ha tryckt in lite fruktpure för barn upp till 3 månader så blev tungan väldigt sjuk på en gång. Har tillbringat dagen i sängen under täcket tillsammans med ispåsen och Camilla Läckberg. Har skickat sambon och fredagshandla och tog själv en dusch för att bli lite fräschare om inte annat.

Pratar nästan inget för det gör så ont. Vet ju om att det kommer att bli värre ännu, men försöker att inbilla mig att det värsta är över. Försöker få ner lite vätska och mat, men det känns som att halsen bara blir mindre och mindre. När man sväljer så far det mesta upp i näsan först och sedan ner mot halsen. Alltså undviker man att svälja alls ibland.Känns ibland som att man håller på att bli kvävd av trycket i halsen. Få se nu senare ikväll hur det tar sig?

Dag 2

Efter en halvusel natt med medicinering vid flera tillfällen vaknade jag med en minst sagt stor klump i halsen. Värkte gjorde det inte, men det kändes väldigt konstigt och obehagligt på samma gång.
När klockan närmade sig 7 kom de trevliga damerna från dagkirurgin och hämtade oss tillbaka dit. Det blev dags för en hejdundrande frukost för min del. Fruktkräm med glass och äppeltrip, inte illa. Efter frukosten fick vi vandra ner för ett sista besök hos herr Nyman som ville se att allt var okej innan vi fick åka hem. Han konstaterade att det var ett väldigt klokt beslut som togs när mina halsmandlar togs bort eftersom de inte alls var vackra. Alltså är det inte konstigt att jag haft såna bekymmer med dem. Tillbaka uppe på dagkirurgin fick vi byta om till våra egna kläder och söka oss hemåt. Min bror hämtade mig.

Väl hemma var det bara att försöka hitta något ätbart i kylskåpet för det började bli dags för nästa medicindos. Medicin på tom mage är inte direkt någon strålande ide, och den medicin jag nu skulle inta(Panacod brustabletter)*2 var ingen lysande ide överhuvudtaget visade det sig 2 timmar senare när jag stod på huk över vessabyttan. Jag kollade upp saken med dem vid sjukhuset och tydligen så hör jag till den gruppen som inte klarar av den här typen av medicin. Blir nog ingen knarkare av mig alltså. Tabletterna skulle nog annars ha gjort gott för smärtan eftersom man 1 timme efter att ha tagit dom nästan skrattade åt sig själv i spegeln och tyckte att livet var helt underbart.

Kvällen förlöper vidare på samma sätt. Ett evigt illamående som gör att magen töms ut och in flera gånger. Efter att ha fått i mig lite potatismos halvsover jag mig igenom Robinson och dyker ner i sängen med en ispåse runt halsen och några panadol i magen.

Operationsdagen

Efter en tidig väckning så bar det då iväg till sjukhuset. Min sambo tog sig tid att köra dit mig innan han for till jobbet. Jag hade ju med mig en hel del saker jag såsom myskläder och spikmatta. Alla andra hade typ ingenting förutom ytterkläderna. Nu råkade det sig så bra att jag i sista minuten kvällen före fick veta att jag hade två bekanta att dela rum med. Den ena skulle liksom mig på halsmandeloperation och den andra med sin hand. Ibland har man tur.

Efter att ha slunkit förbi alla i kön till labbet (tog bakdörren)för något blodprov(korstest tror jag det hette) så blev det då dags för de underbara ROSA paltorna. Som tur var så visade sjuksköterskan att öppningen på rocken skulle sitta på ryggen, annars hade den nog hamnat på framsidan. Badrocken virades runt och sjukhusets vita trosor låstes in. Dem ville ingen av oss ha.

I väntan på operationen fick vi det riktigt trevligt i rummet. Sämre kunde man absolut ha haft det. Tabletterna som jag fick innan operationen gjorde inte att det dök upp några rosa moln direkt, men de hade väl sin inverkan iallafall. Sedan visade det sig att jag var först i tur ner till operationen, och tur var väl det eftersom jag nog var aningen nervös.

Själva operationen minns man ju inget av som tur är. Man försöker ju hålla sig vaken sålänge det går, men det slutar ju alltid på samma sätt. Klockan är 09.00 Zzzzz

10.15 vaknar jag till liv igen och känner mig konstigt nog väldigt pigg. Blir skickad tillbaka till rummet och får isvatten att dricka och ispåse runt halsen. Lite ömt och sjukt känns det i halsen, men medicinerna gör nog sitt. Senare under eftermiddagen fick jag till och med i mig en tallrik sval och välmosad soppa av något slag. Salt och gott var det. Och senare under kvällen en skål med nyponsoppa.

Barnavdelningen som skulle hålla koll på oss halspatienter under natten hade så fullt upp att de inte "ville" ha oss kvar på avdelningen så vi får flytta ner till kirurgiska till natten. Tyvärr inte i samma rum, men det gick nog helt bra iallafall. Mest bekymmer hade jag med droppställningen som skulle med överallt och Panacod brustabletterna som skulle drickas upp. Blev istoppad medicin mer eller mindre hela kvällen och natten. Och den där lilla tappen som sitter i svalget hade under natten blivit dubbelt större och var på grund av detta en orsak till att nattsömnen stördes. Den liksom trillade fram och tillbaka än hur man försökte ligga. Nåja, man får väl vara glad att man har det gjort.

Dags för operation

Då var det äntligen dags då för denna halsmandeloperation. Det känns i magtrakten att det är något på gång. Det är spännande och hemskt samtidigt. Man har ju hört en hel del olika historier om detta ingrepp och speciellt tiden efteråt. Det är väl ingen dans på rosor att gå omkring med två öppna sår i halsen, och redan tanken på att äta något eller svälja får det att skära till. Men jag har ju insett att det måste göras. Alternativet är 8 pencillinkurer om året, och det mår man ju inte bra av i längden heller. Håller på att stoppa i mig den åttonde nu för tillfället.

Nåja,klocka 07.00 imorgonbitti är det inskrivning på dagkirurgiska avdelningen. Efter en sväng ner till labbet börjar väl den sega väntan över att vara näst i tur. Hoppas den där lugnande tabletten eller sprutan har gjort sitt. Efter operationen så är det ju för sent att ångra sig så då är det bara att ta upp kampen tillbaka till vardagen utan halsont.
 

Mera höst!

Har idag besökt dagkirurgiavdelningen för lite info angående min operation nu inkommande onsdag. Känns väl si sådär för en som inte alls trivs på sjukhus, och absolut inte när man måste övernatta. Kläderna skall vi ju inte alls nämna. Nåja, efter dagens besök så fick jag ju veta att jag tillsammans med en finskspråkig dam får övernatta ensam på avdelningen och det utlovades TV och dator som underhållning. Några övriga snacks lär det väl inte bli på ett tag efteråt. Jag får också ta med mina egna kläder att ha efter operationen. Dags att plocka fram mysdräkten alltså. Nu kommer det lite mera bilder från en av mina höstpromenader.

Dessa passar dock bäst i skogen där de är vackra att titta på.

Höst i trädgårdslandet

Detta är alltså en del av årets skörd som jag lyckats odla fram. Aningen stolt är jag nog alltid över mina vackra grönsaker och blommor. Blir nog att ta nya tag nästa sommar.

Mina pumpor som skall få göra sitt när det blir Halloween.

Mina morötter som gör sitt lite hela tiden både som mellanmål och rivna.

Solrosen som kommer att bli föda åt vinterns småfåglar.

Mina rosenbönor som jag inte riktigt vet vad man skall göra med. Går månne fröna att torka?

Fast egentligen är det nog gurkorna jag är mest förvånad över att de har blivit till något. Goda är de iallafall.

Och sist men absolut inte minst kommer lökarna. Även de testade och godkända.